-
Första gången med en stor längtan
Pandemin gjorde att vi valde att håll oss hemma och borta från större anläggningar. Men efter en stor längtan och första gången för dottern så tog vi oss till ett lekland.
Tack och lov så var det ganska så tomt. Man förbokade biljetter och de hade begränsat antalet personer som fick vara där. Samt att man får max vara där i tre timmar.
Så galet, mega, otroligt, fantastiskt SKÖNT Kändes så otroligt bra!
Barnen visste inte vart vi skulle förrän vi kom fram. Men vi fick hundratals frågor på vägen dit..
Dottern och sonen var så ivriga för att veta vart vi skulle. När bilden togs hade de precis sett skylten som marknadsförde leklandet. Sonen fick sina aningar och kände igen sig. Dottern hängde mest med sin bror, helt ovetandes. De var så glada när vi kom in och lekte massor. De ville inte åka hem.. men vi var precis inom våra tre timmar, så det var dags och så skulle vi hem och äta också. Självklart tog vi en fika där men det mättar inte så länge.
Det här gör vi definitivt om och är så glad och tacksam för deras förhållningsregler.
Glada barn = glad mamma.
-
Det här går inte så bra..
Nu blev det inte som jag hade tänkt mig då. Hade tänkt att det här är ingen stor skada.. bara skurit mig.
Fingret börjar bli mer och mer blå. Magkänslan sa att något inte stämde. Tog mig i kragen och min mama hjälpte mig. Vi åkte till akuten.
Efter undersökningen fick jag veta följande: nerven är av och jag kommer tillsvidare att inte känna något på fingret, förutom domningar och eventuellt spöksmärta. Senan är nästan av men om jag inte anstränger eller belastar fingret så kan den återhämta sig (detta är lättare sagt än gjort när jag har två minisar). Har även fått antibiotika för att minimera risken att det blir en infektion. Kul!
Fick både ros och ris från doktorn.
Rosen fick jag för att jag hade tejpat så pass bra att jag fick välja mellan att bli sydd eller tejp. I och med att jag hatar nålar och skulle behöva bedövning så valde jag tejp. Han sa att det var jättefint stängt utanpå men att det kommer att ta tid för såret att läkas inuti. Enligt honom en av de finaste omplåstringarna han har sett.
Måste tilläggas att älsklingen hjälpte till att klippa tejpremsorna! Får inte glömma hans bidrag där!
Riset jag fick var att om jag håller på tuppar av utav smärta så måste jag kolla upp det och att det är kroppens sätt att visa att något inte stämmer (vilket jag egentligen vet men orkade verkligen inte åka in just då).
Obs! Skrolla förbi den gula texten om du är känslig för sår och blod.
⚠️ Varning för bilder som kan anses starka.
⚠️ Slut på varningen.
Behöver jag tillägga att det gör ont fast det kanske borde göra ondare än vad det gör.. har ju tappat känseln men fy vad det känns!
-
Stunder i livet
Det är lätt att underskatta de ”små” sakerna som händer i livet. Det är inte alltid man hinner fånga stunderna och njuta av de. Men jag älskar att jag tar kort på stunderna och sen kan vi tillsammans titta tillbaka till de.
Som denna stund..
Vi är på väg till Atito och Atiti. Sonen håller på lär sig åka skateboard. Han ger sig verkligen inte, utan han kämpar med att lära sig. Dottern har blivit så duktigt med sparkcykeln och kan åka själv nu. Solen skiner och vi känner av hur solen fortfarande värmer men höst blåset gör det lite ruggigt. Båda skrattar och är glada.
Jag njuter av att bara gå efter och iaktta de.
Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Tycker att texten i bilden är så fantastik. För att det är verkligen så tycker att det är. -
Alla hjälper till.. underbara familj
Idag jobbar jag och ska även följa med min papa till sjukhuset. Fördelen med min familj är att vi hjälps åt.
Jag lämnade dotter hos min mama, sen åkte jag hem och jobbade. For sedan till min syster som tar hand om sonen medan jag är iväg med papa. Sen ska jag hämta sonen och fortsätta jobba, för att sen när jag har slutat jobba, hämta hem dotter.
Det är en pussel men familjen hjälper och är tacksam för det!
Papa får behandling nu så jag sitter och väntar..
Dagens tacksamhet.
-
Min kamp emot tiden
Jag är överallt men ändå bara här. Jag lägger nästan all min tid på jobbet, barnen och hemmet. Försöker ibland att hinna med annat också så fort jag har möjligheten.
Jag vill så mycket, har så många tankar och idéer men det finns inte tid för allt jag vill göra. Det är inte alltid att jag har ork heller när jag har en gnutta tid över.
När jag har en gnutta tid över så hinner jag inte ens påbörja något, för att tiden hinner rinna iväg i mycket annat.
Jag har inte hunnit blogga för att jag har haft så mycket. Inte mycket med att jag behöver ta mig till olika platser, utan med mycket är att hinna göra en massa. Min kamp emot klockan. Till viss del handlar det om några måsten, men till större del handlar det om saker jag vill göra.
Samtidigt som jag har en stor vilja har mina små detsamma. Deras viljor kommer före min. Killen har också en vilja men den får han styra själv och vi stöttar honom. Men oftast går barnen först.
Just nu är jag mest hoppfull med allt som händer omkring mig.
Jag kommer så småningom att dela med mig av alla våra projekt. Sakta men säkert kommer de framåt. Det projektet jag lägger mest tid på just nu är sonens. Men det gör jag för att jag vill se han lyckas med sina tankar och vilja. Att han ska veta att vi stöttar honom i det han vill och att han kan lyckas med sina egna projekt.
Lillan hakar mest på och visar när hon inte håller med. Hon har inte riktigt kommit igång med talet. Hon säger flera ord och försöker göra sig förstådd. Envis liten tös med en egen vilja som hon är tydlig med.
Så, för att komma tillbaka till min sammanfattning av veckan som har varit så delar jag med mig av några bilder som får tala för sig själva.
En visualisering av min vecka. Dock inte alla hundratals bilder jag har tagit men några av de. Imorgon börjar en ny vecka och rutinerna hjälper oss framåt.
Nu ska jag spela lite och sen är det dags, även för mig att sova. Båda barnen sover redan.
Men för nu så säger jag god natt och förhoppningsvis så kan ni läsa mer imorgon.
GOD NATT! ?
-
Fiska med Atito och älsklingarna!
Vi utforskar en ny sjö idag. Jag och killen har varit här förr men inte för att fiska. Det var nämligen här man orienterade när man gick i både grundskolan och gymnasiet. Vi gick ju i parallell klass som små och där av varit här.
Papa berättar att de brukade vara här för att fiska, när de var yngre. De gillade mycket här också. Men det var förr när alla var pigga, säger han. Papa har också mist många av sina vänner på grund av åldern och sjukdomar.
Men idag fixade vi picknick, fiskekort och for iväg.
Vi hittar ett ställe med potential. Som dessa tre gossar utforskar lite innan det är dags att äta lite. Vi hade nämligen skippat frukosten, för att ta oss dit och äta. Annars blir det ett stort projekt hemma och lillan blir oftast jättetrött efter frukosten. Så vi höll oss lite och var ändå ute tidigt.
Frukost och picknick. Dags för att fiska!
Vi fick ingen fisk på detta ställe, men mycket bottennapp och alger. Men vi hade det ändå jätteroligt och fick oss en massa med skratt! Det var verkligen härlig stämning. Det var också inga andra än vi där, vilket var helt underbart!
Men sen var det dags för lillan att sova igen. Hon somnade på vägen dit, i bilen. Så killen gick på promenad med henne och hittade ett annat ställe som vi sen rörde oss till.
Lillan sov, och vi fiskade i lugn och ro. Pappa kunde även fiska sittandes och sonen tog en fiskepaus, och tittade på lite mobil. På detta ställe fick vi inte heller fisk. Men som papa sa kommunen borde ha betalat oss istället för botten rensningen vi gjorde ? (han syftar på fiskekortet vi betalar för). Men vi skrattade mycket åt detta. Vi hade säkert svält också om vi hade levt på medeltiden. Vi var inga stjärnor direkt.
Samtidigt som vi var där och fiskade kunde vi även njuta av naturen. Det var verkligen jättefint där. Vi såg änder och deras små. Plockade lite blåbär. Njöt allmänt av att vara ute i skogen och dess miljö.
Lite bilder från området. Efter ett tag blåste det ganska mycket och tiden hade runnit iväg. Inte för att vi hade tider att passa men det började bli dags att bege sig. Så vi packade ihop och började röra oss mot bilen igen.
Lillan vägrade gå, bli buren eller sitta i vagnen. Så medan hon protesterade, vet egentligen inte mot vad så passade sonen på att klättra lite med Atito. Älskar dagar som idag. Att vara i naturen och låta barnen röra sig fritt. Det gick folk förbi ibland men det var inte alls många. Slippa stressen av att människor inte håller avstånd och bara låta barnen gå fritt. Så mysigt och lyckat!
Nu är det inte många dagar kvar tills verkligheten slår till oss. Men fram tills dess ska jag försöka njuta av undvika ångesten.
?
-
Tusen ord..
Det sägs att en bild säger mer än tusen ord..
Att berätta om mina dagar med bilder är så underbar. Att fånga de där stunderna som aldrig kommer tillbaka. Att låta andra se på foton jag har tagit och låta de tolka de. Jag bara älskar det!
Mer tygshopping med mama. Det var tomt när vi kom dit. Men fylldes med folk när vi var på väg därifrån. Med ångest och lite panik tog jag mig till bilen, efteråt. Upplever att folk inte håller avstånd. De ställer sig mer än gärna centimeter ifrån en. Nästan som om att de vill att man ska säga åt de. Nästan som att de väntar på en reaktion.
Som jag sa till mama på vägen hem. Om jag hade svårt för folk innan pandemin så kommer jag få ännu svårare för folk nu och efter pandemin. Jag kommer att få människofobi. Jag har redan lite basiluskfobi, som inte kommer att minska efter detta.
På med stövlarna och ta oss ut för att hoppa i muddy puddles, som sonen säger och citerar Pepa Pig (Greta Gris). Vi var uppe och lämnade av mama som skulle åka hem efter att vi hade handlat.
På vägen hem från bilen, hittade vi flera äppelträd. Så klart plockade vi några och tog med hem. Sonen ska få laga paj av de. Inte nu eller idag, men högst troligt imorgon. Den ??
Det går bra nu, kompis det går bra nu ?? Nu ska jag spela lite till och sen sova.
Imorgon blir det en ny dag, nya utmaningar och nya äventyr.
Dagens tacksamhet går till när barnen springer mot mig med ett leendeoch ger mig en stor kram, och säger att de älskar mig. Då känner jag att något har jag ändå gjort rätt. Att de själva kan utrycka sig och visa vad de känner ?
