-
Äntligen pulkasnö!
Det har snöat igen! Det har snöat så pass att man kan ta sig ut för att åka pulka.
Vi bestämde en pulkadejt med killens kompisar och var ute ett tag.
Som barnen älskade att åka!
Det skreks hela vägen ner för backen och det både skrattades och jublades när jag stannade upp farten.
Det här måste vi upprepa..
-
Nyårsafton och nyårsdagen
Det blir två dagar som får beskrivas med fotografier. Många är tagna i rörelse och därav suddiga. Men det var jättefina dagar och mycket glädje för oss alla.
Nu låter jag bilderna tala för sig själva med en lite lätt beskrivning för den som behöver det.
I farten och påväg till Atito, där vi ska fira nyår. Vi har oss ut för att räkna ner de sista sekunderna på året och vara redo för att se fyrverkerier och själva tända på några tårtor för att fira in nya året. Nytt år och det smäller en massa! Sonen var modig och var iväg och tände på tårarna tillsammans med pappa. Dottern blev rädd för att det smällde alldeles för högt för henne. Ena minstingen somnade och den andra hade stora ögon och tittade sig omkring. Självklart tar vi den årliga bilden med alla oss. Klockan hann slå över två på natten när började röra oss hemåt. En var helt utslagen, en var relativt pigg men orkade gå själv och två minisar som höll sig vakna rätt länge började även de blunda längre och längre, för varje sekund. En härlig och underbart firande. Så mysigt och skoj som vi hade, så kan jag inte göra mer än att bara le när jag tänker tillbaka.
-
Julen är här
Att se barnens ivriga, glada och nervösa inför julen påminner mig om när jag var liten. Man kunde inte sova av nervositet. Samtidigt som man missade mama och papas jobb i bakgrunden. Samma jobb som jag och älsklingen gör nu inför julen för våra små.
Älskar julen. Idag är det ingen stress. Finns inget bättre än att njuta av julen genom barnen.
Just nu försöker jag bli klar med maten före Kalle anka. Tror att jag kommer att lyckas!
Samtidigt som vi är samlade så saknar jag traditionen. Att alla samlas. Men i och med att vi har haft covid-19 så har vi bestämt att inte ses i år. Att inte samlas alls. Det känns.. en liten sorg som känns.
-
Fjärde advent och granen köpt och pyntad
Vi har nästan väntat in i det sista för att köpa granen. Ville inte ta oss ut för tidigt samtidigt som vi inte vill vistas bland folk, för att inte riskera att vi smittar vidare. Så vi tog oss ut i jakt efter en gran där det fanns minst folk.
Barnen ville ha alla och inga.. först var alla fina men sen var de osäkra efter att ha sett så många. Men alla blev nöjd med valet.
När granen var inköpt så var det första året vi slapp kriga med att få in den i bilen. Ståendes fick den plats i bagageluckan. Så skönt! Gladast var nog älsklingen som slapp hålla på med snörningar och grejer för att få den att inte ramla av biltaket. Simpelt och lätt!
Slutresultatet och årets gran!
Årets traditioner blir inte som alla andra åren då vi är hemma och fortfarande sjuka men mycket bättre. Övriga år så köper vi granen tillsammans med de som kan och vill vara med från familjen. Den kläs också tillsammans med alla och jag bjuder på fika och vi dricker glögg. Men inte i år.. känns väldigt tråkigt men inget vi kan göra något åt. Men vi fortsätter traditionerna nästa år.. i år får allt parkeras.
-
Vi gjorde allt vi kunde.. men någon annan gjorde inte det..
Det är väldig irriterande och frustrerande, när vi har tagit hand om oss och varit extremt försiktiga, men så har det ändå blivit så här.. jag vet att många tyckte och tycker att jag har varit väldigt extrem i att skydda oss från sjukdomar. MEN på mindre än en månad har vi betar av en vanlig förkylning, magsjuka och nu covid. Ja, det stämmer. Vi har fått covid i familjen och även fått det konstaterat.
Det var ganska tungt att vara där ensam. Med en som mådde dåligt och orklös, och en annan som mådde dåligt och behövde mycket närhet och ville bara amma.
En av tvillingarna mådde plötsligt inte bra och spydde en massa slem, från ingenstans. Han hade inte visar någon symptom förrän efter att slemmet kom upp. Direkt efter blev han slö och orklös, men efter några sekunder kom han tillbaka. På natten till måndagen så fick han hög feber. Fortfarande något slö och orklös. Bestämde mig att ta mig till barnakuten. Ensam med tvillingarna var jag där, från morgon till natt.
De undersöktes snabbt i och med att de var på gränsen till tre månader och fick Alvedon. Ena hade över 39 grader och den andra hade ”bara” över 38 grader.
Vi fick länge sitta i ett ”bebis” väntrum, där jag försökte amma båda och se om de skulle må bättre av Alvedonen. När vi senare fick ett rum där vi tillbringade större delen av vår tid där, blev jag inte imponerad. Inte för att jag hade några förväntningar men tänkte att det kunde finnas något där för avlastning. Rummet bestod av en brits på 60-70 cm och två stålstolar, som inte var de minsta bekväma. Det jag hade med mig var vagnen med två babyskydd, där de verkligen inte ville sitta i och sjalen som senare visar sig vara min räddning, även om det blev tungt mot slutet så var det det enda som hjälpte.
Ena mådde sämre än den andra och det gjordes tester på honom. Blodprover och pet i näsan. Men även urinprov skulle lämnas. Jag gick runt med, han som mådde mindre bra, i famnen naken men täckt med en filt för att kunna fånga kisset i en mugg, inför urinprovet. Jag bar på honom i över 45 minuter, medan andra brodern sov. Läkaren kommer in i rummet. Han som sov vaknar och börjar gnälla som snart går över till gråt. Han låg i babyskydd och jag ska hämta honom för att trösta och lägga på britsen. Lämnar ifrån mig muggen och hämtar brodern. Lämnar av honom på britsen för att han är lugn och precis då så börjar den andra att kissa. Han kissar ner brodern, läkaren och sig själv, samtidigt som läkaren försöker fånga kisset i muggen.
Suck! Allt för inget.. sekunder senare så kissar han ytterligare lite mer och läkaren hinner fånga lite, som man kunde se i botten av muggen, men det ska ha räckt för att genomföra testerna.
Ugh! Precis när jag inte håller i muggen kissar han och på alla. Jaha tänkte jag, det är bara att sätta igång och tvätta och byta kläder. Som tur var hade jag bett älsklingen att packa i extra allt i väskan ifall att.. och nu var det ett sådant ifall att situation.
Men i och med att han som är mår dåligt inte orkar amma så sätts de en sond på honom. Jag ska nu pumpa mjölk för att han ska kunna få i sig. Vi kan inte ge ersättning i och med misstänkt ägg- och mjölkproteinallergi.
För det första så har de ingen bröstpump, så de tänker att jag ska handpumpa ut över 100 milliliter.. jag sa det, det är ingen chans att jag kan göra det samtidigt som jag ska bära runt på två. Så de lånar en pump från en annan avdelning, tack och lov. Så där står jag och har båda mina små älsklingar i sjalen och pumpar ut mjölk samtidigt. Det var inte det enklaste kan jag säga. Blev lite svettig men attans tänkte jag, det här ska vi klara!
Får ut ganska mycket mjölk och nu ska han sondas. Hinner ge honom två omgångar innan han själv drar ut sonden, när jag precis vänder mig för att hämta en tredje spruta med mjölk. Suck! Meddelar sköterskan som ber mig försöka ge med sprutan i mungipan för att se om det går.
Max 5 minuter efter kommer samma sköterska och kastar in en Alvedon på britsen.
Hon säger: jag har ingen mask eller visir på mig men han måste få Alvedon nu. Ok, tack svarar jag. Hon tittar på mig och frågar: har de inte gett dig resultaten? Eh nej, svarar jag. Hon säger: ska be läkaren att komma in, men han är covid19 positiv, vi måste följa vissa riktlinjer nu. Min reaktion var bara: WHAAAAT? Är det sant? Eh, ok..
Läkaren kommer snart in och säger att urinprovet såg bra ut, blodprovet visar en förhöjning som visar på ett virus och ja, lillen är positiv till coronavirus. Men de var förvånade för att de sa att små ska inte bli så sjuka som mina pojkar var. De ska typ knappt bli berörda av viruset. Eventuellt att det blir en mild förkylning, men inte så här.
Läkaren förklarar också att i och med att det inte finns restriktioner längre och rekommendationerna är borttagna så bryr sig inte folk längre. De är ute fast de är förkylda, de lämnar sjuka och förkylda barn på förskolan och de inte heller håller avstånd längre. Han menade även på att det ska ha räckt att vi ska ha gått efter någon som ska ha burit på viruset och den ska ha nyst eller hostat, så får vi ångorna på oss. Kanske en granne som nyst i porten, eller att vi ska ha rört något där det låg en droppe av viruset. Han sa, det är omöjligt nu att inte drabbas.
Både läkaren och sköterskan var jättefina under hela tiden vi var där. Så jag är så tacksam för det. Det underlättar något i ens lilla kaos.
Båda små har hunnit piggna till smått och blir ytterligare mer pigga efter andra dosen av Alvedon. Så vi fick åka hem, men vi måste nu följa riktlinjerna för att så småningom ska alla här hemma få det, om de inte redan har det.
Så nu är vi i karantän.
-
Julbelysning på uteplatsen
Jag fixar och de poserar.
Vi är lite sena i att julpynta och dona. Brukar oftast vara den som är lite tidig, men inte i år! Hahaha, det är inte lätt att hinna med allt och ge alla min uppmärksamhet. Så allt omkring får oftast vänta medan barnen får all min tid.
Men nu lyser även vår uteplats så att Nisse lättare hittar hem till oss och att jultomten inte ska missa oss.
-
Nisse flyttar in
Vi var väldigt sent ute men vi hann!
Idag fick barnen Nissebrev om att han inte hittade sitt hus för att flytta in. Så vi fick gå upp till förrådet och leta upp Nissehuset.
Vi rengjorde huset från förra årets pynt och de fick inreda och bygga på nytt. Det blev glitterhögar, gungor och snöbollar, mm.
Årets Nissehus Så ikväll flyttar Nisse in och gör bus eller ger barnen olika uppdrag. Detta är så uppskattat av barnen. De blir så exalterade när de ser att Nisse har lämnar brev. Sonen glömmer inte tidigare bus Nisse har gjort och börjar leta.
Vi väljer att skriva egna brev varje kväll och anpassar de helt efter hur kommande dag ser ut eller vad som har hänt under dagen. Det blir mer personligt och mer uppskattat än standard brev och bara bus.
I år hade jag tänkt att satsa på att skriva ut breven så att de blir rätt stavade och att det ska gå snabbare. Men den svarta färgen på min skrivare tog slut så vi får gissa oss fram lite i vad vi har skrivit tills vi får hem nu färg.
Låt buset och uppdragen börja!
-
Ensam hemma med barnen
Avklarat – check på den. Iallafall första dagen på många, många, många flera.
Största utmaningen för mig är att det är många olika viljor samtidigt som ska hanteras. Oftast kan något vänta eller så blir det att snabbt ta en sak i taget. Men när det är så att alla behöver en på en och samma stund. Så blir det mer utmanande. Men jag tror att jag har hittat ett sätt att hantera det för nu iallafall. Har fungerat den senaste tiden men får se hur det fungerar sen.
Mitt tankesätt och hur jag hanterar det just nu: Vem behöver mest hjälp?, Kan de hjälpa varandra?, Behövs det här verkligen göras nu eller kan det vänta lite?
Så nu tar jag en dag i taget tills vi hamnar i någon sorts rutin.
Men vill absolut inte hymla om att jag även får hjälp av mama och papa som ställer upp! Utan de hade det varit svårt.. är så tacksam för allt de gör och deras hjälp! 🥰
-
Vi har fallit som flugor..
Vi får hoppas att detta var allt. För inte har det varit roligt. Mycket sömnlöshet och planer som behövts ändras på. Det är inte allting går som planerat. Hade dock hoppats på det.
Nu vill vi vara friska och ska bli det!
Återgår till sjukstugan och bebisbubblan.
-
Inte en vecka utan sjukhusbesök
Ja, vart ska man börja.. hahaha.. det var länge sen vi bara fick vara hemma utan att behöva besöka ett sjukhus eller får besök hemma från sjukhuset. Tack och lov så är det inget allvarligt utan mest kontroller eller återbesök.
Idag är det även en sådan dag då lillan är på kontroll/återbesök. Men eftersom att alla inte kan följa med in så fick jag agera chaufför och vänta i bilen, och killen fick följa med henne in.Så här sitter jag och väntar på uppdateringar..
Kan tillägga att jag är så trött också. Det blev en natt då alla valde att vakna upp vid 03:00 och vara vakna. Vi hade kör ett tag där också då alla ville ha min uppmärksamhet och det är lite svårt att klyva sig. Så en efter en fick jag ta hand om alla tills de somnade om där strax efter 06:30. För att hinna till läkarbesöket med dottern skulle vi upp tidigt, 07:30.. det gick sådär för mig. Ja, eller kanske inte bara för mig, då alla små var minst lika trötta som jag. Men vi var här före bokad tid vilket inte sker ofta. Jag är ju tidsoptimist och ser inga hinder, på gott och ont.
Så nu har jag förhoppningsvis någon minuts lugn före stormen drar in.