Vi gjorde allt vi kunde.. men någon annan gjorde inte det..

Det är väldig irriterande och frustrerande, när vi har tagit hand om oss och varit extremt försiktiga, men så har det ändå blivit så här.. jag vet att många tyckte och tycker att jag har varit väldigt extrem i att skydda oss från sjukdomar. MEN på mindre än en månad har vi betar av en vanlig förkylning, magsjuka och nu covid. Ja, det stämmer. Vi har fått covid i familjen och även fått det konstaterat.

Det var ganska tungt att vara där ensam. Med en som mådde dåligt och orklös, och en annan som mådde dåligt och behövde mycket närhet och ville bara amma.

En av tvillingarna mådde plötsligt inte bra och spydde en massa slem, från ingenstans. Han hade inte visar någon symptom förrän efter att slemmet kom upp. Direkt efter blev han slö och orklös, men efter några sekunder kom han tillbaka. På natten till måndagen så fick han hög feber. Fortfarande något slö och orklös. Bestämde mig att ta mig till barnakuten. Ensam med tvillingarna var jag där, från morgon till natt.

De undersöktes snabbt i och med att de var på gränsen till tre månader och fick Alvedon. Ena hade över 39 grader och den andra hade ”bara” över 38 grader.

Vi fick länge sitta i ett ”bebis” väntrum, där jag försökte amma båda och se om de skulle må bättre av Alvedonen. När vi senare fick ett rum där vi tillbringade större delen av vår tid där, blev jag inte imponerad. Inte för att jag hade några förväntningar men tänkte att det kunde finnas något där för avlastning. Rummet bestod av en brits på 60-70 cm och två stålstolar, som inte var de minsta bekväma. Det jag hade med mig var vagnen med två babyskydd, där de verkligen inte ville sitta i och sjalen som senare visar sig vara min räddning, även om det blev tungt mot slutet så var det det enda som hjälpte.

Ena mådde sämre än den andra och det gjordes tester på honom. Blodprover och pet i näsan. Men även urinprov skulle lämnas. Jag gick runt med, han som mådde mindre bra, i famnen naken men täckt med en filt för att kunna fånga kisset i en mugg, inför urinprovet. Jag bar på honom i över 45 minuter, medan andra brodern sov. Läkaren kommer in i rummet. Han som sov vaknar och börjar gnälla som snart går över till gråt. Han låg i babyskydd och jag ska hämta honom för att trösta och lägga på britsen. Lämnar ifrån mig muggen och hämtar brodern. Lämnar av honom på britsen för att han är lugn och precis då så börjar den andra att kissa. Han kissar ner brodern, läkaren och sig själv, samtidigt som läkaren försöker fånga kisset i muggen.

Suck! Allt för inget.. sekunder senare så kissar han ytterligare lite mer och läkaren hinner fånga lite, som man kunde se i botten av muggen, men det ska ha räckt för att genomföra testerna.

Ugh! Precis när jag inte håller i muggen kissar han och på alla. Jaha tänkte jag, det är bara att sätta igång och tvätta och byta kläder. Som tur var hade jag bett älsklingen att packa i extra allt i väskan ifall att.. och nu var det ett sådant ifall att situation.

Men i och med att han som är mår dåligt inte orkar amma så sätts de en sond på honom. Jag ska nu pumpa mjölk för att han ska kunna få i sig. Vi kan inte ge ersättning i och med misstänkt ägg- och mjölkproteinallergi.

För det första så har de ingen bröstpump, så de tänker att jag ska handpumpa ut över 100 milliliter.. jag sa det, det är ingen chans att jag kan göra det samtidigt som jag ska bära runt på två. Så de lånar en pump från en annan avdelning, tack och lov. Så där står jag och har båda mina små älsklingar i sjalen och pumpar ut mjölk samtidigt. Det var inte det enklaste kan jag säga. Blev lite svettig men attans tänkte jag, det här ska vi klara!

Får ut ganska mycket mjölk och nu ska han sondas. Hinner ge honom två omgångar innan han själv drar ut sonden, när jag precis vänder mig för att hämta en tredje spruta med mjölk. Suck! Meddelar sköterskan som ber mig försöka ge med sprutan i mungipan för att se om det går.

Max 5 minuter efter kommer samma sköterska och kastar in en Alvedon på britsen.

Hon säger: jag har ingen mask eller visir på mig men han måste få Alvedon nu. Ok, tack svarar jag. Hon tittar på mig och frågar: har de inte gett dig resultaten? Eh nej, svarar jag. Hon säger: ska be läkaren att komma in, men han är covid19 positiv, vi måste följa vissa riktlinjer nu. Min reaktion var bara: WHAAAAT? Är det sant? Eh, ok..

Läkaren kommer snart in och säger att urinprovet såg bra ut, blodprovet visar en förhöjning som visar på ett virus och ja, lillen är positiv till coronavirus. Men de var förvånade för att de sa att små ska inte bli så sjuka som mina pojkar var. De ska typ knappt bli berörda av viruset. Eventuellt att det blir en mild förkylning, men inte så här.

Läkaren förklarar också att i och med att det inte finns restriktioner längre och rekommendationerna är borttagna så bryr sig inte folk längre. De är ute fast de är förkylda, de lämnar sjuka och förkylda barn på förskolan och de inte heller håller avstånd längre. Han menade även på att det ska ha räckt att vi ska ha gått efter någon som ska ha burit på viruset och den ska ha nyst eller hostat, så får vi ångorna på oss. Kanske en granne som nyst i porten, eller att vi ska ha rört något där det låg en droppe av viruset. Han sa, det är omöjligt nu att inte drabbas.

Både läkaren och sköterskan var jättefina under hela tiden vi var där. Så jag är så tacksam för det. Det underlättar något i ens lilla kaos.

Båda små har hunnit piggna till smått och blir ytterligare mer pigga efter andra dosen av Alvedon. Så vi fick åka hem, men vi måste nu följa riktlinjerna för att så småningom ska alla här hemma få det, om de inte redan har det.

Så nu är vi i karantän.